Idag tänkte jag ta upp detta med bröstcancer. Jag har en nära vän som drabbades av bröstcancer i våras. Hon genomgick alla kontroller, undersökningar och provtagningar. Allt detta slutade med operation där cancern togs bort. Hon fick behålla sitt bröst som tur var.
Sen kom då cellgiftbehandlingen, kommer ihåg när hon kom hem efter första gången hon fått i sig sina påsar cellgifter. Hur illa hon mådde och hur nedsatt hon blev.
Då var det 4 likadana behandlingar kvar. För varje behandling blev hon sämre och sämre. Illamående och ingen aptit. Hennes psyke har förändrats till att vara en sprudlande blomma till en inåtvänd kaktus. Jag har försökt stötta henne så mycket jag kunnat. Vi bor trots allt 40 mil från varandra, men det har gått.
Idag gör min vän sin sista behandling och idag går alla mina tankar går till dig, min vän. Du har så här långt varit helt enorm. Jag vet hur dåligt du mått och varit på gränsen att ge upp så många gånger. Men jag vet att där inne i din späda lilla kropp finns en stor jävla tigerhane. Jag vet vad den är kapabel till när den väcks till liv. Nu har du några överjävliga dagar framför dig, men sen kommer livet att återvända och du kan lämna den mörka plats du befunnit dig i så länge. Du sa till mig häromdagen att du såg ut som en flintskallig zombie. Det kommer du också lämna bakom dig.
För mig är du en av de viktigaste personerna som finns. Jag önskar jag bara kunnat göra mer än jag gjort. Kämpa på nu de här dagarna, gumman!!
För er tjejer som går omkring och tror att detta drabbar inte mig än på länge, kan jag upplysa om att min kompis är 22 år. Bröstcancer slår i alla åldrar. Glöm aldrig det.
Du som vill stödja bröstcancerfonden, tycker jag går in på Rosa bandets sida.
Rosa Bandet
