Google+

onsdag 20 april 2011

Hjärtinfarkten

Nu var det väldigt länge sen jag skrev här. Anledningen till det är en hjärtinfarkt som jag råkade få förra tisdagen. Har varit med om mycket, men detta var det värsta som hänt mig. Inte kanske bara just infarkten utan allt runt omkring som sker. En infarkt är inte bara ett fysiskt tillstånd som håller på att ta ens liv utan efteråt kommer så mycket tankar och funderingar. Man för lite andra perspektiv och man är rädd för en ny smäll. För en ny smäll kan komma och den är störst direkt efter en infarkt. Men ska ta det från början.

Det var alltså tisdagen den 12:e april som jag satt hemma och hade precis satt på filmen Planet Terror då jag helt utan förvarning fick djävulskt ont i axeln. Men när jag klämde på axeln så hade jag ingen fysisk smärta i den. Jag hade ju haft ett njurstensanfall bara några månader innan och förstod att detta inte var något normalt. Så jag packade en väska direkt ifall det skulle bli värre och jag skulle vara tvungen att ringa efter hjälp. Smärtan vart värre och värre, den gick upp i halsen med. Kände mig instängd på nåt sätt så jag klädde på mig ytterkläder och ett par sneakers. Då kom smärtan över bröstet. jag ringde 112 på direkten och gick ut på trappan i väntan på ambulansen. Den friska luften gjorde sitt, men smärtan vart bara värre och värre. Min goa granne Patrik höll mig sällskap i väntan på ambulansen. Killarna kom och de körde in mig i ambulansen och satte på mig ekg så de i Linköping kunde se vad som var fel och bestämma vart jag skulle. Det vart Motala lassarett. Fick nitroglycerin och smärtstillande som dämpade all smärta till en viss del.
Väl inne på lassarettet så kom jag in i ett undersökningsrum och personalen satte på mig ny ekg-utrustning. Jag kände mig sämre efter några minuter och det började bli en aning stimmigt inne på rummet. Massa folk som sprang omkring och en läkare som började kallsvettas. Bröstet kändes tungt och smärtan tilltog rejält. Då var det en helt underbar sjuksyster som tog kommandot och berättade för mig vad som var på gång och satt vid min sida och pumpade i mig morfin. Jag skulle nu till Linköping och hjärtintensiven. Hon berättade vad som skulle hända, men jag minns inte så mycket av det samtalet, mer än att hon gjorde mig lugn. Tror att i den stunden var det bara hon och jag som var lugna i rummet. Jag hade fått en akut hjärtinfarkt inne på undersökningsrummet och det var det som gjorde folk stressade. Smärtan dämpades inte av 5ml morfin. Ny ambulanspersonal kom och nu var det en kille och en tjej. De berättade att det skulle gå mycket fort in så jag var beredd på en lite skumpig resa. Tjejen satte sig bak med mig och kopplade upp ett ekg mot hjärtintensiven i Linköping så de skulle kunna ha koll på mig under färden. Sofia som jag tror tjejen på ambulansen hette var en ängel. Hon gjorde precis allt för att min smärta skulle försvinna, mer morfin som nu var uppe i 10 ml gjorde ingen verkan. Nitrot var det som hjälpte mig mest. Men bara ha en person som bryr sig vid sin sida och som vet vad som ska göras var väldigt lugnande. Hon berättade även vad som skulle hända i när vi kom fram och att de skulle gå in i hjärtat direkt med sonder och försöka spränga det tilltäppta hjärtat.

Resan in till Linköping var grymt smärtsam, men gick oerhört fort. Väl inne i Linköping så kördes jag direkt från ingången in i ett stort rum med massa teknisk apparatur. Bara några meter från stället där ambulansen stannat. Mina ytterkläder och väskan slängdes i ett hörn och de började klä av mig allt annat. De tvättade min ljumske och handled med kall jodlösning och sen sved det till i handleden. En manlig sjuksyster fixade med blodtryckapparter och med nåt dropp, som tog bort nästan all smärta. En läkare som kallade sig operatör stod vid min sida och fixade med nåt. Framför mig och honom var en vägg med skärmar. På en av dessa såg jag en liten grej, nästan som en mask som for omkring. Frågade vad det var. Det var sonden som var inne i mitt hjärta och letade efter en förträngning. Han styrde den med en helt otrolig precision. Tur i oturen var att av de tre ingångar som täcker hela hjärtmuskeln med blodkärl(kranskärlen) var det bara högra sidan som var tilltäppt. Den vänstra och bakre deln delen fungerade perfekt. Men högra var helt tilltäppt, fanns ingen blodtillförsel alls. Sonden eller vad det heter hade de fört in i pulsådern i handleden. Förr var det ljumsken som gällde, men nu är det en reservingång.

Han berättade hela tiden vad de gjorde och de gick in med en ballong och försökte spränga proppen. Det misslyckades hela tiden då det flyttade sig. Sen klibbade mitt blod till det så det var extra besvärligt. Normalt så sätter man ett stent, ett sorts nät där proppen varit för att vidga och stärka upp området mot nya proppar. Detta gick inte på mig då mina blodplättar hela tiden klibbade ihop sig. det hade då blivit värre med ett nät inne i hjärtat. Så han sprängde 4-5 gångar innan allt löste sig. Då hade det gått 2,5 timme sen jag hamnade på rummet. Normalt tar det inte så lång tid. Men jag kunde si hur genomströmningen till hjärtat hade satt fart och det var en oerhört skön syn, efter att ha sett att inget kom igenom. Det enda som nu värkte var handleden och jag insåg ganska fort att bedövningen där hade släppt och den grej som han hade fört upp som anloppsbana in i systemet var ganska grov. De saker som fördes in i hjärtat var inte stora men infarten till pulsådern var enorm. Jag bara gapade när han drog ut den 5-6 cm långa saken.

Nu vart jag körd till ett ensamt rum på hjärtintensiven. Klockan var då runt halv 2 på natten. Låg vaken länge innan jag lyckades somna ett par timmar. Tillbringade två dagar på intensiven innan jag vart överflyttad till avdelningen. Jag hade ett ganska jobbigt dygn efter ingreppet då mitt hjärta slog i otakt och min vilopuls var nere i 33-37 slag per minut, vilket inte är bra. Det förbereddes en operation så jag skulle få en pacemaker, men mitt hjärta rätade upp problemen av sig självt så operationen fick vänta. Vilopulsen gick upp hela tiden och hjärtat slog mer och mer i takt ju längre tiden gick. Men ligga där på avdelningen var mer än jobbigt. Mycket äldre människor som var extremt dåliga. Trots det så förundrades jag av att det var så mycket yngre människor med hjärtproblem som jag själv hade. Människor som var till och med 20 år yngre än jag.

Det värsta är väl all tid som man ligger och grubblar. Det är ju faktiskt så att jag var ganska nära döden om jag inte fått vård i rätt tid. Nu var jag på alerten och ringde efter hjälp och mitt hjärta har klarat sig ganska bra. Ultraljuden har visat att det är en liten del av hjärtat som kommer vara dött. Som alltså inte fick blod tillräckligt snabbt utan där vävnaden inte kommer ha nån funktion i framtiden. Det man grubblar över mest är rädslan för nya infarkter och hur det kommer bli då. Men det är inte säkert att jag kommer ha några mer hjärtproblem i framtiden. bara jag sköter min medicinering och lever sunt. men tankarna finns där, men de tynar väl bort mer och mer kan jag tänka mig.

Till sist vill jag tacka alla sköterskor och läkare som faktiskt räddat mig och gjort att jag kan skriva dessa rader. Ni har varit helt otroliga. Utan er hade jag inte klarat mig.

Vill även tacka alla som stöttat mig. Tack för att ni bryr er om mig.

Till sist vill jag tacka den som stöt mig mest och som fått mig på bra tankar. Min kära tjej som aldrig tappar tron och stöttar mig i allt. Oavsett vad. Det har gjort min tid på sjukhuset så mycket lättare. Vi vet var vi har varandra till skillnad till många andra. ;)

6 kommentarer :

  1. Härligt mannen Ringer dig senare

    SvaraRadera
  2. Vicky o Patrik20 april 2011 20:44

    Om du behöver oss så vet du var vi finns kära granne ;-)

    SvaraRadera
  3. Tack Stefan för det alltid lika trevliga samtalen. Nu rann det iväg ett par timmar i luren igen. Skönt att höra din röst. Ser framemot en fika på den gyllene platsen Ikanohuset framöver. Stället där allt kan hända. :)

    SvaraRadera
  4. Vicky och Patrik: Jo en trappa ner om jag inte minns helt fel. :)

    SvaraRadera
  5. Är glad att allt gick bra:) Hoppas du mår bra och njuter av vårsolen// J

    SvaraRadera
  6. Vicky och Patrik: Jo en trappa ner om jag inte minns helt fel. :)

    SvaraRadera

Skräpkommentarer belönas med IP-bann. ;)